Jag får ofta frågan vad som egentligen behöver göras. Här är mitt svar – fyra områden där Sverige kan börja i morgon.
Efter ett yrkesliv med djur, jord och mejeri ser jag samma mönster överallt: vi behandlar maten som en kostnadspost, när den i själva verket är vår viktigaste hälsoinvestering. Det går att ändra på. Men då måste vi arbeta på flera fronter samtidigt.
Utbildning som ser helheten
Framtidens agronomer, livsmedelstekniker och beslutsfattare måste förstå hela kedjan – inte bara sin egen länk. Utbildningarna behöver kombinera traditionellt lantbruk med medicin, nutrition, ekologi och folkhälsovetenskap. Det finns ett namn för det här synsättet: One Health – människors, djurs och miljöns hälsa hänger ihop. För mig är det ingen teori. Det är vardag på gården, varje morgon.
Och ge studenterna verktyg att omsätta kunskapen i praktiken – i företag, produkter och nya arbetssätt. Forskning som stannar i rapporter förändrar ingenting.
Forskning som mäter rätt saker
I decennier har forskningen frågat: hur får vi ut mer volym per hektar? Jag vill att den oftare frågar: hur får vi ut mer näring per tugga? Vi behöver veta hur jordmånens kvalitet och odlingsmetoderna påverkar näringsinnehållet i maten som hamnar på tallriken – och utveckla precisionsodling som minskar behovet av bekämpningsmedel och konstgödsel.
Sverige ska också fortsätta leda vägen inom djurvälfärd. Vår låga antibiotikaanvändning är inget att slå sig till ro med – resistenta bakterier är ett av världens största folkhälsohot, och svaret börjar i friska djur som inte behöver medicinen.
Maten är förebyggande sjukvård
Lantbruket och livsmedelsindustrin borde räknas in i hälso- och sjukvårdens förebyggande arbete. Det betyder att incitament och subventioner ska styra mot näringsrika baslivsmedel – fullkorn, baljväxter, grönsaker och hållbart producerat protein – i stället för mot ultraprocessade produkter.
Och det betyder att exponeringen för skadliga ämnen ska minimeras i hela kedjan. Det skyddar den som äter maten, och det skyddar den som arbetar på fältet.
Lämna jorden bättre än vi fick den
Det sista är det största: generationsansvaret. En levande matjord – med mikroliv, mullhalt och kol i marken – ska kunna föda människor även om hundra år. Och vi behöver grödor som klarar framtidens extremväder utan kemiska kryckor.
Att inte skjuta över belastningen på våra barn är ingen vacker fras. Det är ett arbetsschema.
Inget av det här är raketforskning. Det är bondförnuft, satt i system. Men det kräver att någon bär in frågorna dit besluten fattas – och det är därför jag kandiderar.