Vi måste göra något åt vår mat. Idag producerar vi mat som gör oss sjuka!

Nedan ger jag tre exempel som är några av de frågor som gör mig starkt bekymrad och inte minst orolig för hur utvecklingen kommer att bli inom vården om vi inte gör något. Det kommer att kosta oss astronomiska skattepengar om vi inte inför en försiktighetsprincip för vad vi tillåter av livsmedel och tillsatser.

  1. Inflammatoriska tarmsjukdomar, exempelvis Crohns sjukdom och ulcerös kolit
  2. Energidrycker
  3. Diabetes typ 2

Tillsatser vi inte vet tillräckligt om

Ta förtjockningsmedlet karragenan, E 407. Det finns i ost, glass, drickyoghurt och en mängd andra vardagsvaror. När EU:s livsmedelsmyndighet Efsa gjorde om sin säkerhetsbedömning 2018 fann de inget som pekade mot cancer. Men de fann så många luckor i underlaget – i kemin, i hur mycket vi faktiskt får i oss och i de toxikologiska studierna – att de gjorde det tillåtna dagliga intaget tillfälligt och bad om bättre data inom fem år.

Fem år har gått, och mer därtill. Tillsatsen står kvar i hyllorna. Under tiden pekar djurstudier på att en nedbrytningsprodukt av karragenan kan bidra till just sådana inflammatoriska tarmsjukdomar som Crohns sjukdom och ulcerös kolit.

Jag är bonde, inte toxikolog. Men jag vet vad man gör på en gård när man inte vet: man avvaktar. Man ger inte djuren något man är osäker på och hoppas att det går bra. Det är hela poängen med en försiktighetsprincip – bevisbördan ska ligga hos den som vill sälja, inte hos den som ska äta.

Energidrycker som säljs till barn

Här behöver jag inte gissa. Livsmedelsverkets råd är att ungdomar under 16 år bör begränsa sitt intag till högst 70 milligram koffein om dagen, och att barn under sex år bör undvika koffein helt. Skälet är rakt på sak: konsumtionen bland unga har ökat kraftigt, och barn tål koffein sämre än vuxna. De väger mindre, och de behöver sin sömn.

Sjuttio milligram är inte mycket. Vi har alltså en produkt som säljs i varje butik, som marknadsförs mot unga, och som vår egen myndighet i praktiken avråder barn från. Den ekvationen går inte ihop.

Vad diabetesen kostar oss

Om man tar den sista blir man förvånad över att ingen ser och tar tag i denna utveckling. Den kommer att lamslå vården – för att inte tala om vad det medför för problem för individen, oss alla!

I Region Stockholm har vi 21 000 fler personer med typ 2-diabetes 2025 jämfört med 2021. Det innebär en årlig kostnadsökning om cirka 613 miljoner kronor för regionen.

I Östergötland har antalet personer med typ 2-diabetes ökat med nästan 5 000 individer (från cirka 15 000 till strax över 20 000). Det innebär en kostnadsökning på runt 146 miljoner kronor för regionen per år (om man antar att det kostar ungefär lika mycket att vårda typ 2-diabetes i Östergötland som i Stockholm).

Siffrorna är inte mina egna påhitt. De vilar på Region Stockholms egen räkning. I underlaget till regionens hälsokontrakt (HSN 2019-1786) har man gått igenom vårdkonsumtionen för 552 diabetesrelaterade diagnoser i sin egen databas. Slutsatsen: vården för en person med typ 2-diabetes kostar i genomsnitt nästan 4,5 gånger mer än för en person utan. Över nio år handlar det om 240 000 kronor extra för en man och 150 000 för en kvinna, i 2017 års priser. Räknat upp till dagens penningvärde landar det på ungefär 29 000 kronor per person och år. Det är den siffran som ligger bakom både de 613 och de 146 miljonerna.

Regionen har redan provat – och det fungerade

Det märkligaste är att vi inte behöver gissa om prevention lönar sig. Region Stockholm erbjöd 925 personer mellan 50 och 60 år i riskzonen ett förebyggande hälsoprogram, finansierat med vad som beskrivs som världens första hälsoobligation. I juni 2025 kom resultatet: 454 av dem – nästan hälften – var inte längre i riskzonen.

Prevention fungerade. Regionen visade det själv, med egna deltagare och egna pengar. Sedan har det inte hänt något i den skala som krävs.

Vi vet alltså vad som funkar. Vi vet vad det kostar att låta bli. Ändå fortsätter vi som förut.

Det måste komma ett matuppror

Det måste komma ett matuppror, annars ligger vi risigt till.

Ett matuppror handlar inte om att peka ut den som köper fel vara i butiken. Det handlar om att flytta ansvaret dit det hör hemma – till den som bestämmer vad som över huvud taget får säljas som mat. En försiktighetsprincip för livsmedel och tillsatser är ingen extrem idé. Det är samma bondförnuft som styr varje beslut jag fattar på gården.

Jag är beredd att ta frågan till riksdagen om jag får de 5 000 personröster som krävs. Personvalsspärren ligger på fem procent av partiets röster i valkretsen, och för Socialdemokraterna i Östergötland motsvarade det knappt 4 600 kryss i valet 2022. Det är alltså fullt möjligt – men bara om tillräckligt många vill det.

Mat, mark och hälsa hör ihop. Det vi sparar in i matbudgeten betalar vi tillbaka i vårdbudgeten, med ränta.

Källor